humlan

tror jag att jag inte kommer klara det .

jag sprang till tunnelbanan åtta på morgonen, genom spärren och upp för stentrapporna. en minut senare rulla den in på perrongen. jag satte mig ner med kuveret stadigt i handen och mummlade texten för mig själv, om och om igen. några minuter senare hade jag tagit mig till b-huset, lämmnat kuveret och satt och väntade med fyra andra nervösa tjejer. hanna, agnes, emelie och ida. vi prata katter och akvariefiskar. sen släpptes vi in i salen där alla ungefär tjugo kallade fick räcka upp handen. vi fick gå på vassa stenar, het sand och klättra över staket samtidigt som vi var jagade. sen var vi strandsatta på en öde ö och ropade på hjälp, för ute på havet fanns en båt. lite senare blev jag rasande på en tjej, som jag inte minns namnet på, för hon kladdade så med maten som jag gjort henne.
tillslut var det dags för monologen, som jag så flitigt övat. mitt hjärta drog igång, magen vred sig, hela kroppen börja läcka och mitt ansikte blev blossande rött. det var dags, först ut. jag körde igenom texten, fick jag sätta mig på en stol och fick svara på ett par frågor, sen var det klart.
dom flesta tjejerna satt i en ring i korridoren och väntade på mig med tusen frågor, men jag kunde knappt svara på nåt. allt var redan borta. jag satte mig ner en stund med dom innan jag tog min duffel och sa adjö. då utbrister hanna att jag har fint hår. jag log och fortsatte vandra hemåt, ända till mitt röda parhus. där hämtade jag jane eyer, fick skjuss av pappa till mammas jobb och åt svampsoppa och nybaktbröd. sen dess har jag vart så psykiskt och fysiskt utmattad, att jag inte orkat annat än läsa och sova.

jag ska gå upp klockan sex.
koka te och läsa jane eyer.
gå upp till badrummet och fylla i mina ögonbryn.
sätta på mig svarta kläder och ett av farfars halsband.
knäppa på mig pappas gammla hugo boss rock.
pussa amanda på näsan.
sen får det gärna gå åt helvete.
så länge det är något nytt.