humlan

jag var tretton, han var femton. vi gick hand i hand hela dagarna, myste nere vid dammen, vid det lilla vattenfallet. satt på caféets terrass om nätterna och såg på stjärnorna. tills vår vän kom till mig en kväll och sa, "du vet väl om hans flickvän?" jag föll mot marken, handlöst. han hade sagt nej, att det inte fanns någon annan än jag. men hon fanns, jag visste vem det var. ett år yngre än mig, blond, vid samma tidpunkt på semester i spanien. så jävla förbannad, så jävla kär, så jävla förrådd, så jävla skamsen. totalt förstörd.
mer än ett år gick innan jag sluta tänka på honom varje dag, innan jag slutade känna mig som ett fån. fast det känns fortfarande, varje gång mitt hjärta slår för någon annan. så jävla rädd.